Jag vill bara säga tack

Jag måste först be om ursäkt ifall det är så att någon kikat in här och velat se ett inlägg. Har haft fullt upp och noll lust att skriva, trots att det funnits så sjukt mycket att skriva om. Kanske är det just det, att det blir så mycket, som gjort att jag bävat. Well well, här kommer ett kortare inlägg.

I mitt senaste inlägg skrev jag om hur jävla glad jag var efter vinsten borta mot LHC i näst sista grundseriematchen. Jag vågade dock inte hoppas allt för mycket då kvalserien fortfarande låg och lurade. Det var dock inget snack om saken. AIK tog sig till slutspel med buller och bång efter 3-2 mot Modo och hela expert-”eliten” fick känna sig besegrade. T o m  Tomas Ros avgick (han vågar bara inte säga att det var pga AIK).

Jag sa till polarna inför kvartsfinalen att ”Vi kan fan förlora med 4-0 i matcher mot HV, det är ändå så jävla stort. Som nykomling. Galet.”.

Och experterna fortsatte.. ”AIK har inget att hämta” och ”HV kommer köra över Gnaget” kunde man läsa. 4-0 skulle det bli.

Såg första matchen hemma på datorn och det var tamejfan hockeyporr rakt igenom. Vilket spel. AIK fullständigt körde över HV och ett tag stod det 4-0. Slutresultat 4-2 och jag trodde inte det var på riktigt. Tankarna gick i princip ”4-1 i matcher mot HV är fan inte fy skam.”. AIK tog emot HV i kvartsfinal 2. Repris. Fullständigt. 3-0 skrevs slutresultatet till och jag la av statusraden ”Drömmer jag? 2-0 i matcher. Mot HV!!!”. Det var i princip vad jag tänkte.

Nu trodde jag att det skulle vara över. På torsdagskvällen åkte jag upp till Åre med några polare och samma kväll avnjöt jag några kalla (eller snarare ljumna) i soffan och såg dif få torsk igen. På fredagen efter en hel dags snowboardåkande och en underbar dusch befann jag mig på lokala sporthaket Allstar med hela gänget. Fick se AIK möta ett betydligt starkare HV än tidigare matcher. Eller kanske svagare AIK. Det spelade ingen roll. HV hade ledningen med 1-0 men det hjälpte fan inte. När AIK fick med sig en femminutersutvisning gjorde man två mål, ett i powerplay och ett direkt efter. I tredje perioden var det i princip spel mot ett mål och Fasth, säsongens spelare, var helt jävla underbar. Det går inte sätta ord på hur bra han är. Det är faktiskt helt sjukt. 3-1 i tom målbur och jag skrek tillsammans med några andra gnagare inne på puben, som för övrigt var smockfull just idag.

På lördagen befann jag mig återigen på Allstar på lite afterski och såg dif få stryk. Igen. Alltid trevligt. Vi hade 3-0 på HV. Svenska mästarna. Luleå hade 3-0 på dif. Jag njöt.

På tisdagen skulle det ske. Biljett var inhandlad sedan länge. Erik befann sig i Dalarna och missade matchen och Lönne var tvungen att sälja sin plåt pga jobb, till Jocke Hall btw fick jag höra. Jag var alltså själv. Eller nä, vi var ju faktiskt nästan 8100 personer där.

I en megatät klack (som tyvärr var ganska lam första två perioderna) gav jag allt jag kunde. Spelarna verkade bekymrade över senaste matchen. HV var det bättre laget. HV tog även ledningen. 1-0 kändes jävligt tungt. Med några minuter kvar av andra drar Blomdahl på sig en utvisning. 2+2. Stämningen på Hovet var minst sagt spänd och burop mot domare följdes av bengaleldning. Allt kändes bara jobbigt. Men; Plötsligt händer det. Salmonsson får pucken ute på kanten i numerärt underläge, tar några tramp in i offensiv zon och drar iväg ett skott. Den går in. Hovet exploderar. Så jävla viktigt. Andra målet för AIK, signerat Christian Sandberg kom en bit in i tredje. Han ska snurra upp Daniel Larsson men misslyckas, lyckas dock få in en puck mellan benen på Larsson som studsar på en skridsko in. Än en gång exploderade Hovet. Jag kunde inte sluta le. När Daniel Bång, drygt åtta minuter in i andra, trycker sig in framför Daniel Larsson och, utan balans, kommer runt och får in pucken till 3-1 dog jag lite.

Nu är vi tillbaka. Nu är det i princip klart. AIK har slagit ut svenska mästarna med 4-0 i matcher. 4-0. Inte ens jag förstår hur jävla otroligt det är.

Med knappt tre minuter kvar sätter Rudslätt pucken i tom målbur men jag har varit säker sedan 3-1. Vi kan inte förlora. HV, ni är ingenting.

4-0 skulle det bli, och 4-0 blev det. Till AIK. En näst intill osannolik saga kan man tycka. Nu väntar Färjestad i en semifinal och jag säger som sist; ”Vi kan åka ut med 4-0 i matcher, det är ändå en sån jävla bragd att ingen förstår det”.

Jag vill bara tacka. Tack AIK Hockey. Tack alla spelare och ledare. Tack för en underbar jävla säsong. Tack för ett redan underbart slut (även om det ännu inte är över). Tack för att ni tryckte till alla experter. Tack för allt ni förgyllt denna jävla vinter. Tack för att ni är just AIK. Tack.

Tack för mig, vi hörs om ett (förhoppningsvis kort) tag.

Affe

Annonser
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: